popkalendern.

New Music

Moto Boy

December är här, mörkret har lagt sig och popkalendern är tillbaka. Dagens lucka känns som en passande start.

Moto Boy förknippas ofta med sin klockrena falsett och närmast nattsvarta men ändå popiga melodier som vi förstås möts av även i New Music, dock med ett tyngre elektroniskt sound än tidigare. I låtar som Secret Loveletters och Hinter meinen Augenlidern är det som mest tydligt och det känns nästan som att bli förflyttad till ett tyskt industridisco.

Popmelodierna finns fortfarande att hitta och i Dead for seconds, med en gästande Nina Persson, möts båda stilarna riktigt snyggt.

“I’m dead for seconds when I look at you”

Sin elektroniska skrud till trots så känns New Music innerligt och Moto Boy har fortfarande en av sveriges finaste popröster. Det räcker väldigt långt.

Give Each Other Some Solace

The Honeydrips

The Honeydrips är ett okänt namn för många men har levererat electropopmusik i tio år. Give Each Other Some Solace är tredje albumet som Honeydrips, eller Mikael Carlsson som han egentligen heter, har släppt och det är en blandad mix han levererar den här gången.

Den elektroniska popen är den röda tråden genom samtliga låtar men det är åtta helt skilda uttryckssätt som får plats på skivan. Till exempel så är mitt favoritspår Through the Darkness klassisk göteborgsdrömpop som doftar The Tough Alliance från långa vägar medans The Honeydrips helt byter skepnad i den nästkommande låten All Alone, som påminner mer om gamla ABBA-slingor än något annat.

“Never stop now, keep on walking, forward through the darkness ”

Give Each Other Some Solace är något svårgreppad som helhet men ett flertal av låtarna har etsat sig fast i mitt bakhuvud och kommer att få vara med i mina hörlurar en lång tid framöver.

Tro, hat, stöld

Timo Räisänen

Timo Räisänen har släppt ett gediget antal album sedan han lämnade Håkan Hellströms band för att själv stå i rampljuset men Tro, hat, stöld är hans svenskspråkiga debut med eget material.

Timo visar sig vara en skicklig låtskrivare även på svenska och lyckas undvika att låta banal som många lätt gör när dom har flera års vana av att skriva på engelska. Istället är det snyggt skrivna texter som både låter bra och lämnar avtryck.

“Hacka mig i bitar nu, så ser vi vad jag är gjord av ”

Bortsett från språkbytet är ganska mycket sig likt. Det är pop som inte skäms för att dra in en elgitarr när andan faller på. Timo har alltid varit som bäst när han får fritt spelrum att ösa på fullständigt med maximal energi. I Tro, hat, stöld är det ibland något för tillbakadraget men det exploderar på ett flertal ställen, såsom i introlåten Jag vill ha en diagnos och i Eld & Aceton som på många sätt påminner om hans största hits, på bästa möjliga vis. Förhoppningsvis är detta inte det sista vi hör av Timo Räisänen på svenska.

Narren

Albin Gromer

Albin Gromer mötte stora hyllningskörer när han 2012 släppte sitt debutalbum som passande nog heter Album. Sedan dess har det mer eller mindre varit helt tyst från honom ända tills i år, när han äntligen följde upp debuten med Narren.

När jag skrev om Album nämnde jag dom starka parallellerna till Timbuktu men med hans nya skiva har Albin tagit steget fullt ut mot en egen musikalisk identitet. Det är väldigt soulig pop komplett med skön rytm och vackra stråkar. Modern soul-pop på svenska är inte allt för vanligt idag så för min del träffar Narren helt rätt.

“Och jag inser att jag alltid spelar narr, men ingen kan väl spela narr för alltid ”

Efter fem år av tystnad hade det varit trevligt att få mer än 25 minuter ny musik men jag är glad över att vi fick 25 väldigt välslipade och polerade minuter.

Ease My Mind

Shout Out Louds

Shout Out Louds har i över tio år varit indiefavoriterna som trots att dom inte riktigt når ut i mainstream-bruset har en stor dedikerad fanskara. Bandet frontas av Adam Olenius som efter en kort avstickare där han släppte en solo-EP nu är tillbaka där han, i ärlighetens namn, hör hemma.

Dom som har hört Shout Out Louds tidigare kommer att känna igen sig i Ease My Mind. Det är enklare popmelodier som fylls ut av Adams säregna röst och kompletteras snyggt av Bebban Stenborgs backup-sång.

“Some nights are brighter than others, some night souvenirs ”

Det är ett mestadels tillbakadraget Shout Out Louds vi får höra i Ease My Mind. I ett par låtar, främst Paola och Porcelain, får vi några glimtar av hur bra bandet är när dom växlar upp men resterande låtar är verkligen inget att sopa under mattan trots att tempot och intensiteten är på den lägre delen av skalan.

Skivan lyckas hålla mitt intresse uppe från start till mål och även om den inte är någon ny indieklassiker så är den väl värd sin plats i Shout Out Louds högkvalitativa albumkatalog.

Rör inte min kompis!

Thomas Stenström

Thomas Stenström slog igenom med buller och bång för tre år sedan med en av dom mest spelade låtarna 2014, Slå mig hårt i ansiktet. Han släppte albumet Fulkultur samma år och i år kom äntligen uppföljaren, Rör inte min kompis!.

Musikaliskt är det en utveckling som går mer åt det gamla rock-hållet än vad som brukar spelas på radio, vilket är uppfriskande. Likheterna till Håkan Hellström som jag hört i Thomas tidigare alster märks även av i detta album, främst i deras liknande röster men även i melodierna. Kanske just idag skulle platsa rakt in i något av Håkans album från senare 00-tal, något jag bara ser som positivt.

Jag vet att tiderna ändras och vi följde aldrig med, kanske just idag ”

Textmässigt tar Thomas Stenström sig an både glädje, sorg och kärlek och i Det här är mitt land så tar han även några politiska steg ihop med Silvana Imam.

Rör inte min kompis! avslutas med den starkt känslosamma Kostym som på ett fint sätt avrundar en skiva som mycket väl klarade av att nå upp till förväntningarna.

Life Will See You Now

Jens Lekman

Dagarna går fort och nu är vi redan förbi första fjärdedelen av kalendern så därför sänker vi tempot på musiken lite.

Jens Lekman är något av en svensk mästare i att göra finstämda ballader och fem år efter utmärkta I know what love isn’t släppte han Life Will See You Now.

Dom två första låtarna gästas av LouLou Lamotte som ger ett härligt djup till den mest fartiga delen av skivan. Efter det som ändå får kallas en rivstart i sammanhanget, så sänks farten och vi möts av stråkar som är typiska för Jens och som passar så fint ihop med hans unika sångröst.

“And in my head my thoughts go nuts, maybe I should’ve kept my mouth shut ”

Som brukligt när det gäller Jens Lekman känns texterna ärliga och personliga, och avhandlar både lycklig och olycklig kärlek, osäkerhet och önskan att veta vart livet är påväg. Life Will See You Now är en 40 minuter lång känslosam resa som jag rekommenderar att alla tar del av.

Jag håller inte med om din åsikt och är beredd att döda dig för den

Riga Tiger

Riga tiger är en ny bekantskap för mig och jag är väldigt glad att jag hittade dit. Jag håller inte med om din åsikt och är beredd att döda dig för den är deras debutalbum och dom sparar inte på krutet när det gäller att slå sig in i musiksverige med en egen identitet.
Det är ömsom jazzigt, ömsom poppigt och ofta en blandning som bildar en lättlyssnad avslappnande ljudbild.

Texterna skulle jag beskriva som vardagsrealism i en vardag som inte är som alla andra vardagar; dom beskriver till vis del ovanliga situationer på ett alldagligt och relaterbart vis.

” “Tja” sa du till mig i dörren, du var snyggare nu, jag var snyggare förr ”

Mina favoriter är den svängiga kärlekssagan Pusstervik och den nästan drömpopiga Hatarrej, två låtar som skiljer sig väldigt mycket i stil och bidrar till den stora variationen som lyfter albumet flera steg.

Jag håller inte med om din åsikt och är beredd att döda dig för den är en av årets starkaste debutskivor och förhoppningsvis får vi höra mycket mer från Riga Tiger i framtiden.

När allt är över

Svart Katt

Det har varit en ovanligt lugn öppning av Popkalendern hittills, så nu hoppar vi över alla mellanlägen och drar upp alla reglage till högsta läget.

Svart Katt släppte en EP förra året och följde sedan upp det med debutskivan När allt är över i november i år.
Om man inte vet vad som väntar när man startar albumet så kommer det inte ta lång tid innan man förstår vad det handlar om; det är melodisk punk från första till sista ton.

I sann punkanda så är det inte mycket fluff i låtarna, bara fyra av dom elva spåren är över två minuter och en genomlyssning av hela albumet tar inte längre än 20 minuter. Detta gör att varje låt känns maxad i intensitet och det hinner hända väldigt mycket på den korta tiden.

“Allting kommer att ta slut, så är det med det, försöker inte tänka på det nu ”

Jag har länge uppskattat hur punk ofta har känslorna på utsidan och Svart Katt spelar på hela mitt känsloregister på bara 20 minuter. Det är mycket värt, bara det.

Inget kommer ordna sig

Katohjärta

2017 har gett oss många starka debutskivor och i dagens lucka är det precis en sådan vi hittar.
Katohjärta var för mig ett nytt namn när jag lyssnade på Inget kommer ordna sig, då deras tidigare släppta EP gick förbi min radar. Jag lyckades fånga upp skivan när den släpptes och det är jag väldigt glad för.

Det är väldigt 90-talsdoftande gitarrpop på bästa möjliga vis. Melodierna är avskalade men samtidigt starka och texterna är lätta att relatera till, med ofta ganska mörkt kärlekstema.
Som bäst blir det vid sista spåret Slut som försiktigt exploderar på finaste kent-manér och låter elgitarren snyggt ta ut alla känslor på samma gång.

“Jag rörde dina läppar, aldrig ditt katohjärta”

Inget kommer ordna sig är ett mycket bra exempel på att det går alldeles utmärkt att inte följa mallar om hur popmusik ska låta idag utan istället välja sitt egna spår.

Den Yttre Rymden (Som Är Den Del Som Ligger Utanför Månens Bana)

Panda Da Panda

Panda Da Panda har i snart fem år varit en av mina personliga svenska favoriter. Hans egensinnade tunga elektroniska pop och den karaktäristiska grova skånska dialekten har en hållhake på mig som nog aldrig kommer att släppa.

Den Yttre Rymden (Som Är Den Del Som Ligger Utanför Månens Bana) är Panda Da Pandas andra släpp under 2016 och skiljer sig förvånansvärt mycket från den tidigare skivan Inre Rymden.
Den Yttre Rymden känns tyngre än dess föregångare, både musikaliskt och i texterna. Det känns lite mindre lekfullt den här gången och även om Panda på sina ställen visar att han inte helt övergett den gamla tonen så är det en känsla som kvarstår genom hela albumet.

“Man kan iallafall, även om det är fake ge tillbaka ett leende”

Att Panda Da Panda lyckades släppa två riktigt bra album under samma år är imponerande och även om Den Yttre Rymden enligt mig ironiskt nog inte når samma höjder som Den Inre Rymden så är det en inspirerad Panda som visar att han fortfarande har mycket kvar att ge.

Fotnot: Skivan släpptes 30 december 2016 och får därför vara med i årets kalender.

All the way to Rio

Anna Ternheim

Popkalendern är nu halvvägs till sitt mål och det känns som att tiden bara går snabbare och snabbare. Samtidigt blir musiken bara bättre och bättre.

Anna Ternheim är ett känt namn i pop-Sverige och det med all rätt. Hon har släppt toppklassig singer-songwritermusik i många år och All the way to Rio är inget undantag.

Det slår mig hur stark sången är trots att Anna ofta inte tar i särskilt mycket när hon sjunger. Det gamla ordspråket som lyder något i stil med att det är när man viskar som folk lyssnar som mest, platsar väl här.
“If you have someone else in mind, don’t shut off the light ”

Anna Ternheims största styrka ligger i hennes oerhört skickliga låtskriveri. Text och musik gifter sig utmärkt och trots att det är ganska mörka tongångar på All the way to Rio så värmer musiken upp själen. Med andra ord är det ett perfekt soundtrack till ett kyligt december-Sverige.

På östkusten intet nytt

Avantgardet

Såhär i luciatider tänkte jag att det passar bra med ett ganska tungt album, som lyssning till dom levande ljusen som lyser överallt just nu.

Avantgardet är Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg som i våras släppte På östkusten intet nytt, en uppföljare till förra årets debut som blev hyllat från många håll och kanter inklusive mig själv.
Det är en ganska typisk andra skiva, med mer av samma sak samtidigt som det är utvecklat och undviker att kännas repetitivt.

“Bjuder ångesten som best man, vid altaret med drogen “

Det är oförskönade historier om utanförskap, droger och hur mörkt det kan vara, som är tonsatta med passande skramlig rock.
Avantgardet fortsätter att bidra till ökad förståelse till grupper i samhället där förståelse från andra ofta är en brist. På östkusten intet nytt är lika omtumlande som deras första album och fortsätter det i den här takten så kommer vi få ett riktigt bra album nästa år också.

Om kanske hundra år kan vi kanske le åt varandra

VinterRevir

Jag har alltid haft en svag punkt för punkrock och ingen är gladare än jag över att svensk sådan befinner sig i någon slags revivalvåg nu.

VinterRevir släppte sitt debutalbum Om kanske hundra år kan vi kanske le åt varandra i våras och det är ingen dålig debut. Det är väldigt punkig rock-pop med en produktion som inte skäms för att ha vassa kanter och bakom mullret döljer det sig snygga gitarrslingor i bästa Hurula-anda. Detta ger en tyngd som lätt hade kunnat filats bort i förmån för bättre ljudkvalité men jag är glad över att den fick vara kvar.

Sången är stundtals skrikig på det där punksättet som ger liv till musiken, vilket förstås passar bra till texterna som är ångestfyllda korta berättelser som känns fullkomligt genuina i sin rättframma leverans.

“En sång om kärlek som inte har nåt kvar ”

VinterRevir kramar ut varenda millimeter av känsla, blandar ner en påse grus och levererar en käftsmäll till album. Ingen dålig debut, som sagt.

Bitch Lover Child Mother Sinner Saint

Min Stora Sorg

Nu är kalendern inne på topp 10 och det återstår massor med guldkorn. Det blir bara bättre och bättre nu.

Min Stora Sorg, eller Anso, släppte i oktober sitt tredje album och därmed får hon för tredje gången en plats i popkalendern. Denna gång är det ett tyngre sound vi möts av med elektroniska, finputsade produktioner.

Texterna har alltid varit personliga och detta fortsätter förstås i Bitch Lover Child Mother Sinner Saint. Det handlar om det mesta som albumtiteln skvallrar om, såsom att vara både barn och mamma, kärlek och allt som det kan ställa till med. Som starkast blir det i henne jag vill va, som är som soundtracket till ett brustet hjärta som hjälplöst försöker fortsätta trots att all vägledning är bortblåst.

“Lovar när jag ser dig med nån annan att jag dödar henne, dödar dig, dödar er, hatar er ”

Min Stora Sorg har lyckats överträffa sina tidigare alster och Bitch Lover Child Mother Sinner Saint är en mångfacetterad, känslosam upplevelse att lyssna på.

III

Makthaverskan

Det är dags att plocka upp punkspåret igen, eller åtminstone känna starka anor från det hållet.
Makthaverskan är som en slags hybrid av punk och drömpop där raka, hårda melodier och ilska varvas med en ljudbild som svävar på moln.

III är, som det praktiska namnet antyder, deras efterlängtade tredje album och det är lika inlevelserikt och känslofullt som tidigare men med en lite vassare ton.

Sångerskan Maja Milner har kanske den ljusaste rösten inom svensk punk-pop och det är till deras fördel. Det blir en egen grej av allt Makthaverskan gör och dom påminner inte om något annat än sig själva.

“You really need me in my dreams, but in reality you don’t even see me ”

Makthaverskan lyckas med att klämma in 10 starka låtar på 37 minuter och lämnar mig hungrig efter mer. Förhoppningsvis dröjer det inte 4 år som sist men som III bevisar så är det väl värt väntan.

Family Mart

Anton Kristiansson

Anton Kristiansson är göteborgaren som blev känd genom sin lysande cover av en Broder Daniel-låt där han rappade en egenskriven text. Efter det släppte han två riktigt solida album som snyggt mixade hiphop/rap med indiepop och i våras kom även Family Mart.

Det är mindre rap och mer autotunead sång den här gången samtidigt som det är mer RnB i rytm och melodier. Det är en beprövad kombination och det låter riktigt bra, med en ljudbild som är tillbakadragen och rofylld.

Textmässigt är Family Mart ett långt vykort från Japan; Anton sjunger om att handla Strong Zero i butikskedjan Family Mart och att vara en halv jord från Liseberg och det är fängslande från start till slut. Det är som en lång, personlig platsskildring där inga tankar är censurerade och vi får följa med i högt och lågt.

“Om det betyder att jag kommer att förlora dig nån gång så vill jag aldrig du ska vara min ”

Låten Family mart 4-ever  avslutar albumet på ett näst intill perfekt vis och avrundar både Anton Kristianssons och lyssnarnas resa med hoppfullhet och glädje. Om det är såhär det är att resa till Japan så bokar jag nästa flyg direkt.

Känslor Säljer / Miljonär

Solen

Jag upptäckte Solen för sent för att hinna få med dom i 2014-upplagan av popkalendern när dom släppte deras mycket bra album Till dom som bryr sig. I år kan jag äntligen råda bot på det misstaget och presenterar härmed Känslor Säljer / Miljonär, bandets tredje album.

För dom som inte känner till Solen så är det distig indierock som är på tapeten, med mörka tongångar och en dos bitterhet och fyndighet.
Sedan start har bandet, säkerligen till deras förtret,  jämförts med Kent och även om likheter går att hitta så har dom mer och mer utvecklats till sin helt egna grej.

Med låtar som Miljonär, som skamlöst snor från Imperiets “du ska va president”, och Olof kära Olof, med en refräng som sätter sig som klister, känns Känslor Säljer / Miljonär betydligt mer hitvänligt än deras tidigare verk och över hälften av låtarna känns som att dom utan problem skulle passa in i vilken radiolista som helst.

“Det här är början på något fint, men du har ändå aldrig passat in ”

Med Känslor Säljer / Miljonär har Solen slagit sig in till att bli ett av mina svenska favoritband och kommer av allt att döma fortsätta vara det i en lång tid framöver.

Lycka till

Lorentz

Lorentz gjorde storsuccé med sitt debutalbum som soloartist, Kärlekslåtar, för tre år sedan och sedan dess har alla väntat på hur han ska följa upp det. I år släppte han äntligen nästa skiva, Lycka till.

Det är tyngre beats än i sin föregångare men den snyggt autotuneade sången finns kvar, inte minst i dom låtar där Madi Banja gästspelar.

Eftersom att jag är svag för låtar med trasig kärlek som tema så är När allt det här är över mitt favoritspår på skivan. Det är en tragisk historia om hur Lorentz inte kan gå vidare utan istället håller sig hopplöst kvar i sina känslor och låten avslutas med händelsen från exets synvinkel. Det är en kraftfull motvikt mot den hybris som, förstås medvetet, annars råder i Lycka till.

“Jag tror jag måste crasha ditt bröllop tyvärr, stå på dansgolvet sjunga Nothing compares 2U ”

Lorentz har förvaltat dom tre åren mellan Kärlekslåtar och Lycka till väldigt väl och når upp till mina väldigt högt uppsatta förväntningar med råge.

Wolf's Heart

Henrik Berggren

Jag tycker egentligen inte att Henrik Berggren behöver en presentation men jag tar det kort: grundare och sångare i legendariska 90-00talsbandet Broder Daniel och svensk mästare i att med små medel förmedla stora känslostormar. Det var tyst kring Henrik efter BDs sista spelning 2008, lite då och då kom det information om att han jobbade på en soloskiva men inget verkade hända tills det plötsligt dök upp en singel som så småningom följdes upp av albumet Wolf’s Heart.

För en som lyssnat på ofantliga mängder Broder Daniel så är det en närmast surrealistisk upplevelse att lyssna på Henriks soloalbum efter alla dessa år; det är som om tiden har stått stilla sedan början av 2000-talet. Det är dom typiska BD-melodierna kompletta med distade, skrikande gitarrsolon och Henrik låter precis som han gjorde i sin peak.

Henrik har dock blivit äldre och det märks i texterna som inte längre osar tonårsångest. Istället får vi höra låtar som den oerhört fina Run, Andy, Run, som sjungs till den bortgångne gitarristen och Broder Daniel-medlemmen Anders Göthberg, och To my Brother, Johnny som handlar om den djupa svacka Henrik har gått igenom dom senaste åren.

“It’s like nothing is for real now, moments pass like on a screen now ”

Wolf’s Heart är den efterlängtade skivan jag aldrig trodde skulle komma och det låter precis som jag hoppades att det skulle göra, som ett vuxet Broder Daniel. Hatten av, Henrik.

Veneziansk afton

Vasas Flora Och Fauna

Vasas Flora och Fauna är mitt ständiga undantag i regeln “albumen ska vara från Sverige” då språket är svenska trots att nationen är vårt kära grannland i öst, Finland.

Efter det unisont hyllade debutalbumet Släkt med Lotta Svärd, med vacker och vemodig pop på klingande finlandssvenska, så lämnade Iiris Viljanen bandet och därmed fick Mattias Björkas ta in nytt blod till projektet. Numera är det en trio med Tina Kärkinen och Daniel Ventus som tillskott och det märks att det var rätt väg att gå. Tina tar rollen som ny sångerska i bandet och hennes stämma låter väldigt fint ihop med Mattias såväl som på egen hand.

Melodierna är betydligt mer utsvävande och experimentella i Veneziansk afton vilket hörs direkt i inledande spåret Vi köper era gamla saker, som leker med dur och moll samtidigt som gitarren nästan låter lite flamenco. Det är en snygg utveckling av soundet som gör att skivan verkligen känns som en egen enhet istället för att vara samma sak fast mer.

“Utåt är jag stolt och trotsig, inombords kadaverdisciplin”

Dom nya bandmedlemmarna fyller ut dom stora skorna som lämnades kvar när Iiris lämnade Vasas Flora Och Fauna och Veneziansk afton är en makalöst bra andra skiva.

Team Rockit

Team Rockit

Team Rockit är Ikaros, Gregorian och Merely. Deras artistnamn är ganska talande för den musik dom gör; det är överjordiskt och mytologiskt från start till slut på deras tredje album som har fått samma namn som bandet själv.

Att bandet ligger hos skivbolaget Sincerely Yours har säkerligen haft sin påverkan på soundet men samtidigt är det flera steg i sidled från deras kollegor. Det är en märklig mix av elektronisk musik, hiphop&rap och drömpop som bildar något alldeles unikt.

“Larger than life” är en term jag inte ofta slänger mig med men det är precis hur Team Rockit känns. Det är som om det är gjort för något annat än livet, som vi också får ta del av. Samtidigt känns det inte flummigt utan snarare väldigt självklart; jag lever i en annan värld i 48 minuter och det är lika delar oförklarligt som magiskt.

“inget är heligt men allting kan bli ”

Det ryktas om att detta är deras sista album och jag kan inte tänka mig någon vackrare svanesång än det här.

Åtminstone artificiell intelligens

Mattias Alkberg

God jul! Ännu en popkalender har passerat förbi och som vanligt är det bästa sparat till sist.
Mattias Alkberg är kanske inte så stor i Sverige som han borde vara om man ser till hur mycket musik han släppt under åren; hans albumkatalog är enorm och det är allt ifrån raka popalbum och rock till den hårda punk han gjorde med sitt band Södra Sverige.

Med Åtminstone artificiell intelligens går Mattias Alkberg tillbaka till popen även om det även här skiftar i stil en hel del och blir lite rockigt här och var. Helt borta är dock den autotuneade sången och det elektroniska soundet ifrån hans senaste album under eget namn, Personer. Istället får vi vackra melodier och Alkbergs väldigt säregna röst och på flera av låtarna gästar den skönsjungande Amanda Werne, alias Slowgold, som lyfter varje låt hon är med i flera steg. Det är en perfekt balans mellan variation och enhetlighet som håller ihop skivan samtidigt som varje låt är något nytt.

Som brukligt är det texterna som är det centrala med Mattias Alkbergs musik och i Åtminstone artificiell intelligens visar han att han är en av Sveriges främsta textförfattare. Det är poetiskt upplagda berättelser om livet, ofta med en syrlig twist som i Relativt Norrbotten, där han beskriver en tämligen dyster tillvaro som ändå är okej, relativt Norrbotten.

“Man har hållit fortet till den sista, pengarna tog slut men det blev pizza ”

Allting klaffar precis som det ska i Åtminstone artificiell intelligens och trots att Mattias Alkberg har släppt ett tjugotal album så kan det här vara det bästa han har gjort. Det är åtminstone årets bästa svenska skiva.